dag 2 - 7
Jag kom tillslut till Köpenhamn efter mycket regn och mycket svårmod.
I småland bytte jag cykel. Halleluja. Den hade växlar och handbroms! Snabb som vinden. Med denna, cyklarnas rolls royce, lyckades jag pressa de sista fem milen på två timmar. I natt drömde jag att jag var med i Tour de France. I zebrarandiga platåskor. Jag tror det kan illustrera min hybris.
Jag har också lärt mig att det inte är så smart att inte ta med sig sovsäck. Särskilt om det är regnkaos i småland och skåne och temperaturen på nätterna är 10 grader.
Jag är nu 300 kronor och en del ära rikare.
I småland bytte jag cykel. Halleluja. Den hade växlar och handbroms! Snabb som vinden. Med denna, cyklarnas rolls royce, lyckades jag pressa de sista fem milen på två timmar. I natt drömde jag att jag var med i Tour de France. I zebrarandiga platåskor. Jag tror det kan illustrera min hybris.
Jag har också lärt mig att det inte är så smart att inte ta med sig sovsäck. Särskilt om det är regnkaos i småland och skåne och temperaturen på nätterna är 10 grader.
Jag är nu 300 kronor och en del ära rikare.
Dag 1
Jag lyckades kava cykeln på pendeln och ta mig till Tumba. Därifrån började jag trampa. Det var fint väder och jag kände att det här blir lätt.
Medelhastigheten på min blågröna elefant var en mil i timmen. Det är lite. Väldigt lite. Jag trampade med andra ord minst 10 timmar per dag för att komma mina planerade 10 mil per dag. I Vagnhärad pumpade jag däcken. Jag hade först då kommit på att däcken var lite platta och att det kunde gå lite snabbare om man fyllde dem med luft. Första dagen nådde jag Bergshammar utanför Nyköping. Slog upp mitt lilla Fjällräventält från 70-talet på en gravkulle där jag sov gott med motorvägen mullrandes i bakgrunden.
Medelhastigheten på min blågröna elefant var en mil i timmen. Det är lite. Väldigt lite. Jag trampade med andra ord minst 10 timmar per dag för att komma mina planerade 10 mil per dag. I Vagnhärad pumpade jag däcken. Jag hade först då kommit på att däcken var lite platta och att det kunde gå lite snabbare om man fyllde dem med luft. Första dagen nådde jag Bergshammar utanför Nyköping. Slog upp mitt lilla Fjällräventält från 70-talet på en gravkulle där jag sov gott med motorvägen mullrandes i bakgrunden.
75 mil senare
Jag insåg det omöjliga i att cykla till Köpenhamn på en trasig cykel och tog dagen innan planerad avfärd mitt förnuft till fånga. Jag ringde upp en vän som jag visste hade en cykel han ville bli av med. Jag hade nämligen hört honom säga: Min cykel är så dålig att den inte ens fungerar att cykla till Tellus med. Tellus är Midsommarkransens kvartersbio som ligger ca 200 meter från hans bostad. Någonstans i denna föga optimistiska mening fann jag hoppet att få låna hans cykel och dessutom lyckas manövrera den till Köpenhamn. Jag tänkte att en trög och hel cykel är bättre än en trög och trasig.
Cykeln var en gammal Kärnan. Målad i blått och grönt. Inga växlar som kunde gå sönder. Ingen handbroms som kunde ramla av. Den gnisslade en aning i protest när man trampade men på det hela taget fungerade den som en cykel ska fungera. Måndagen den 25 juni rullade jag så ut från Stockholm.
Cykeln var en gammal Kärnan. Målad i blått och grönt. Inga växlar som kunde gå sönder. Ingen handbroms som kunde ramla av. Den gnisslade en aning i protest när man trampade men på det hela taget fungerade den som en cykel ska fungera. Måndagen den 25 juni rullade jag så ut från Stockholm.
Att slå vad. Och varför man inte bör slå vad.
Jag har en vän som tog sig för att cykla till Oslo. Från Stockholm. Jag har inte bara en vän. Jag har också övermod. Så jag sa att jag skulle bräcka henne. Och cykla till Köpenhamn. Jag slog vad. Vad står det i rubriken? Just det, man bör inte slå vad. Jag har också en cykel. Denna cykel är så trög så man måste trampa i nedförsbackar. Handbromsen har fallit sönder. Jag visste inte att det kunde hända. Tur att fotbromsen är rejäl. Jag skulle precis slita bort resterna av handbromsen när en bekant upplyste mig om att det var en dålig idé. Det tyckte inte jag och drog fram skruvmejseln. Då sa han att om kedjan hoppar ut kommer jag att dö utan handbroms. Så jag tror jag ska låta den trasiga handbromsen sitta kvar. Den har ju iallafall ett symboliskt värde.
Jag har också tre växlar på cykeln. Jag växlade till högsta växeln, sen gick växeln sönder. Ja, till Köpenhamn lär man ju komma ändå. Ska bara smörja kedjan, pumpa däcken och slita loss alla lösa delar först.
Jag har också tre växlar på cykeln. Jag växlade till högsta växeln, sen gick växeln sönder. Ja, till Köpenhamn lär man ju komma ändå. Ska bara smörja kedjan, pumpa däcken och slita loss alla lösa delar först.
Visst går tiden fort, men för somliga springer den
Jag försöker att bara uppröras över kändisvärlden när jag sitter på jobbet och fikar, men nu ska jag vädra alla mina negativa åsikter här!
det är tre saker som förundrar mig med stora delar av "kändisvärlden". Den är full av stolpskott som har lyckats med konststycket att ta sig ut i strålkastarljuset! Hur gick det till ? Är det kanske stoltheten man måste offra för att få synas på röda mattan. Är det skammen när man sågas så fort klänningen sitter fel eller så fort man kliar sig i häcken? Missförstå mig rätt, det finns (säkerligen) många intelligenta kändisar, som vet precis vad de offrar och vad de vinner - alla dessa ska jag låta vara ifred. Men resten då? Jag sitter här med ett skratt i halsen. Ett skratt på deras bekostnad! Och så ska det väl inte vara? Jag skulle aldrig vilja att en pingla med för mycket tid NÅGONSIN ska kunna sitta och skratta framför datorn bara för att jag gjort något dumt och hade oturen att fångas på kort!
Sen tänker jag så här, och det här är absolut varken politiskt korrekt eller snyggt att skriva, men det enda som skiljer somliga kändisar från riktigt white trash, är att kändisarna har pengar att lägga in sig själva på rehab för! Välj någon artist på dekis och beröva denne alla pengar, sätt på honom ett par noppiga träningsbrallor och placera denna estetiska katastrof i en husvagn och voila!
Nu ska jag knipa ihop med kritiken och bara allmänt förundras:
Hur kan tiden gå så fort för celebriteterna? Och hur många generationskliv måste man göra innan man kan konstatera inavel?
det är tre saker som förundrar mig med stora delar av "kändisvärlden". Den är full av stolpskott som har lyckats med konststycket att ta sig ut i strålkastarljuset! Hur gick det till ? Är det kanske stoltheten man måste offra för att få synas på röda mattan. Är det skammen när man sågas så fort klänningen sitter fel eller så fort man kliar sig i häcken? Missförstå mig rätt, det finns (säkerligen) många intelligenta kändisar, som vet precis vad de offrar och vad de vinner - alla dessa ska jag låta vara ifred. Men resten då? Jag sitter här med ett skratt i halsen. Ett skratt på deras bekostnad! Och så ska det väl inte vara? Jag skulle aldrig vilja att en pingla med för mycket tid NÅGONSIN ska kunna sitta och skratta framför datorn bara för att jag gjort något dumt och hade oturen att fångas på kort!
Sen tänker jag så här, och det här är absolut varken politiskt korrekt eller snyggt att skriva, men det enda som skiljer somliga kändisar från riktigt white trash, är att kändisarna har pengar att lägga in sig själva på rehab för! Välj någon artist på dekis och beröva denne alla pengar, sätt på honom ett par noppiga träningsbrallor och placera denna estetiska katastrof i en husvagn och voila!
Nu ska jag knipa ihop med kritiken och bara allmänt förundras:
Hur kan tiden gå så fort för celebriteterna? Och hur många generationskliv måste man göra innan man kan konstatera inavel?
Orup, håll min hand
Jag tänkte på Orup. Och hur jag har en ringsignal som spelar den fantastiska dängan -regn hos mig. Och så inbillar jag mig att jag kommer undan med det.. För vad har hänt med Orup?? Jag förstår ingenting!! Och jag är lite sur på mig själv att jag faktiskt faller i fällan...
Låt mig ställa upp lite fakta om Orup, allas vår Hans Thomas Eriksson. Han debuterade 1967 som 9-åring som tamburinspelare tillsammans med sin käre far. Sedan avancerade han till taxicahffis, brevbärare och servitör. Tänk om närområdets tanter vetat att en av Sveriges okrönte nationalhjältar delade ut räkningarna och julkorten - deras hjärtan och pacemakers skulle säkert skälva och stanna av passionen som nådde dem genom brevinkastet.
Han debuterade 1987 med Jag blir hellre jagad av vargar än att spela tamburin med min pappa 20 år till!!
Orups karriär kan väl inte sägas vara spikrak även om Orup själv antagligen inte klagar. Han nådde folklighetens topp med När vi gräver guld i USA. Denna låt blev en hit under fotbolls-VM -94 men Orup hade redan tre år tidigare dreglat av guldgrävariver och försökt sig på en internationell karriär. Det var säkerligen en pinsam historia som han säkert vill glömma, men låt mig påminna den del av bloggvärlden som tog sig hit:
ORUP FÖRSÖKTE SIG PÅ EN INTERNATIONELL KARRIÄR MED LÅTEN MY EARTH ANGLE SOM SÅLDE 20.000 ALBUM I USA.
Va?? Kan ni tänka er något roligare än att 20.000 amerikaner sitter med ett tummat exempel av Orups smäktande ballader? Haha.. My earth angle asså.. Vilken kille..
Ja och varför då denna utläggning? Jo, Orup kan måhända framkalla en viss känsla av att tuta och köra utan någon direkt uppfattning om vägen framför. Man kan kanske säga att han har vandrat på den smala, smala lina som skiljer folkkärlek från förödmjukelse. Ibland har linan darrat, svängt lite hit och ibland lite dit.
En annan liknelse kan ju vara att han gör ett svanhopp från 10-meterssvikten och hoppas hoppas hoppas att det finns vatten i bassängen. Men man kan ju aldrig vara säker.
Men nu har något hänt. I samma sekund som jag fick Sonics senaste skiva i min hand, accepterade jag att Orup var med på denna. Jag knappt höjde på ögonbrynen. Och är låten ett historiskt mästerverk? Absolut inte, det låter som Orup. Punkt.
Och nu har jag Regn hos mig som mobilsignal. Men jag intalar mig att jag har den med distans. I verkligheten kan jag erkänna att det är första gången på hur många år vet jag inte, som jag erkänner att den låten är pangbra. Så Orup, håll min hand när jag hoppar från 10:an.
Låt mig ställa upp lite fakta om Orup, allas vår Hans Thomas Eriksson. Han debuterade 1967 som 9-åring som tamburinspelare tillsammans med sin käre far. Sedan avancerade han till taxicahffis, brevbärare och servitör. Tänk om närområdets tanter vetat att en av Sveriges okrönte nationalhjältar delade ut räkningarna och julkorten - deras hjärtan och pacemakers skulle säkert skälva och stanna av passionen som nådde dem genom brevinkastet.
Han debuterade 1987 med Jag blir hellre jagad av vargar än att spela tamburin med min pappa 20 år till!!
Orups karriär kan väl inte sägas vara spikrak även om Orup själv antagligen inte klagar. Han nådde folklighetens topp med När vi gräver guld i USA. Denna låt blev en hit under fotbolls-VM -94 men Orup hade redan tre år tidigare dreglat av guldgrävariver och försökt sig på en internationell karriär. Det var säkerligen en pinsam historia som han säkert vill glömma, men låt mig påminna den del av bloggvärlden som tog sig hit:
ORUP FÖRSÖKTE SIG PÅ EN INTERNATIONELL KARRIÄR MED LÅTEN MY EARTH ANGLE SOM SÅLDE 20.000 ALBUM I USA.
Va?? Kan ni tänka er något roligare än att 20.000 amerikaner sitter med ett tummat exempel av Orups smäktande ballader? Haha.. My earth angle asså.. Vilken kille..
Ja och varför då denna utläggning? Jo, Orup kan måhända framkalla en viss känsla av att tuta och köra utan någon direkt uppfattning om vägen framför. Man kan kanske säga att han har vandrat på den smala, smala lina som skiljer folkkärlek från förödmjukelse. Ibland har linan darrat, svängt lite hit och ibland lite dit.
En annan liknelse kan ju vara att han gör ett svanhopp från 10-meterssvikten och hoppas hoppas hoppas att det finns vatten i bassängen. Men man kan ju aldrig vara säker.
Men nu har något hänt. I samma sekund som jag fick Sonics senaste skiva i min hand, accepterade jag att Orup var med på denna. Jag knappt höjde på ögonbrynen. Och är låten ett historiskt mästerverk? Absolut inte, det låter som Orup. Punkt.
Och nu har jag Regn hos mig som mobilsignal. Men jag intalar mig att jag har den med distans. I verkligheten kan jag erkänna att det är första gången på hur många år vet jag inte, som jag erkänner att den låten är pangbra. Så Orup, håll min hand när jag hoppar från 10:an.
Agent Cooper och Mona Sahlin
Det är lustigt det där. Tills för en månad sedan levde jag mitt liv som en brådmogen P1-tant. Jag betalade mina räkningar med bankgiro-blanketter, lyssnar konstant på P1 (ja jo, P2 -3 kan också förekomma...) och har ett hem som saknar dator, micro och tv. (Dessutom saknar min lägenhet el i vardagsrummet för att jag har felkopplat något någonstans och inte vågar erkänna det för hyresvärden..) Det låter riktigt illa när man ser sanningen nerskriven men det är inte så farligt ändå!
Tro det eller ej, men på P1 händer det grejer! Och vem hinner egentligen titta på tv? Nu ska jag inte försvara mig, jag njuter till fullo av min tant-stämpel, men nu har något hänt!
Under mellandagarnas kontorsnötande inser man hur mycket energi man har och hur lätt denna energi kan omvandlas till vad som helst - nyttigt eller onyttigt. Särskilt när man sitter med näsan några centimeter framför en datorskärm och vet att dagen kommer bestå av två saker: Att sitta riktigt stilla och se riktigt flitig ut och att på grund av den stillasittande positionen odla de cellulliter man kommer försöka skrubba bort om några årtionden. I mitt fall har detta resulterat i ett ihärdigt blogg-läsande, googlande, YouTube-frossande etc. Kalla mig gärna efter, men jag kan bli barnsligt förtjust av att ena sekunden se gamla Twin Peaks-avsnitt på YouTube och i andra stunden finna 77 bloggar (ja, SJUTTIOSJU!) om Mona Sahlin!
Visst var jag för ung för att följa den ljuva serien när det begav sig på 80-talet, så jag måste pressa in så mycket dåtida kultur, historia och samhällsvetenskap som möjligt med nutida dito, men jag trodde aldrig, jag menar verkligen ALDRIG att jag skulle nämna Agent Cooper och Mona Sahlin i samma mening!
Tro det eller ej, men på P1 händer det grejer! Och vem hinner egentligen titta på tv? Nu ska jag inte försvara mig, jag njuter till fullo av min tant-stämpel, men nu har något hänt!
Under mellandagarnas kontorsnötande inser man hur mycket energi man har och hur lätt denna energi kan omvandlas till vad som helst - nyttigt eller onyttigt. Särskilt när man sitter med näsan några centimeter framför en datorskärm och vet att dagen kommer bestå av två saker: Att sitta riktigt stilla och se riktigt flitig ut och att på grund av den stillasittande positionen odla de cellulliter man kommer försöka skrubba bort om några årtionden. I mitt fall har detta resulterat i ett ihärdigt blogg-läsande, googlande, YouTube-frossande etc. Kalla mig gärna efter, men jag kan bli barnsligt förtjust av att ena sekunden se gamla Twin Peaks-avsnitt på YouTube och i andra stunden finna 77 bloggar (ja, SJUTTIOSJU!) om Mona Sahlin!
Visst var jag för ung för att följa den ljuva serien när det begav sig på 80-talet, så jag måste pressa in så mycket dåtida kultur, historia och samhällsvetenskap som möjligt med nutida dito, men jag trodde aldrig, jag menar verkligen ALDRIG att jag skulle nämna Agent Cooper och Mona Sahlin i samma mening!
Jag behöver en ny paljett!
Sitter på jobbet och det är mörkt ute. Känns som en antiklimax-start på 2007. Det är ju det här året som ska spraka! Som det ska regna glitter från himmlen istället för vatten! Än är marken bar.
Var är alla färger när man behöver dem?
Var är alla färger när man behöver dem?
Kanske behövs lite mer av Ika
Läste just Khadidjas fantastiska blogg om Ika i Rutan. Med uppbackning av diverse YouTube-klipp. Jag hade helt glömt denna kvinna! Men vilket kulturfenomen! Kan knappt förstå att det riktade sig till barn, då jag faktiskt tror jag fascineras mer av programmet nu än vad jag gjorde då. Det enda jag kan komma ihåg var känslan - som kraftigast framträder när man ser introt.
Det känns på ett sätt före sin tid - även om det kan vara förmätet att säga. Snarare tror jag att det är idag som är efter sin tid.. Åtminstone på fronten barnprogram.
Det känns på ett sätt före sin tid - även om det kan vara förmätet att säga. Snarare tror jag att det är idag som är efter sin tid.. Åtminstone på fronten barnprogram.
Nytt år, nya mål
Det är lätt att bli ödesmättad vid nyår. Man tvingas på något sätt att få perspektiv på vardagen. Det är lätt att avfärda årsskiftet som en vanlig företeelse, den ena dagen är liksom den andra lik, även om den ena dagen är 30 december och den andre 1 januari. Men för mig är ändå känslan av omstart påtaglig.
Jag och min vän Daria försöker att varje år göra en resa som livar upp! Planerna är många inför i år, men i år kanske är året då jag tillåter mig platt fall. Jag vill till exempel undersöka Stockholms alla förorter, så det blir kanske en hemmasommar för mig. Och förövrigt är det ju inte avståndet som gör äventyret!
År 2006 åkte Daria och jag till Canada på enkelbiljett för att ta oss från östkusten till västkusten. Det kan ju lätt avfärdas som vilken backpacker-resa som helst, med det undantag att vi gjorde det med stil. Två små resväskor var, bagaget fullt av klänningar och fina detaljer. Vi ville bryta mot myten att man måste ha allt reseanpassad för att klara en längre resa. Det går att göra med stil!!
Med sju klänningar var, ett resestrykjärn och fina skor tog vi oss inte bara genom hela Canada, vi gjorde det dessutom på en budget av 3000 kronor per person och vi ägnade tre veckor åt att mocka skit i diverse stall, måla lador, måla staket och mata hästar, allt i våra fina kreationer.
Så om vi ska göra en ny resa år 2007, lämnar vi självklart byxor och gympaskor hemma..
Jag och min vän Daria försöker att varje år göra en resa som livar upp! Planerna är många inför i år, men i år kanske är året då jag tillåter mig platt fall. Jag vill till exempel undersöka Stockholms alla förorter, så det blir kanske en hemmasommar för mig. Och förövrigt är det ju inte avståndet som gör äventyret!
År 2006 åkte Daria och jag till Canada på enkelbiljett för att ta oss från östkusten till västkusten. Det kan ju lätt avfärdas som vilken backpacker-resa som helst, med det undantag att vi gjorde det med stil. Två små resväskor var, bagaget fullt av klänningar och fina detaljer. Vi ville bryta mot myten att man måste ha allt reseanpassad för att klara en längre resa. Det går att göra med stil!!
Med sju klänningar var, ett resestrykjärn och fina skor tog vi oss inte bara genom hela Canada, vi gjorde det dessutom på en budget av 3000 kronor per person och vi ägnade tre veckor åt att mocka skit i diverse stall, måla lador, måla staket och mata hästar, allt i våra fina kreationer.
Så om vi ska göra en ny resa år 2007, lämnar vi självklart byxor och gympaskor hemma..
Verbala rosor och pioner
Det bästa med att vara understimulerad är att man har så mycket tid till sånt som annars skulle anses ganska värdelöst. Jag har googlat och googlat och hamnade till sist på en otippad sida om botaniker i Dalbyviken! De har haft utflyktsdag i vilda blommors tecken och en stadig bris höll bort myggen! Rafflande!
www.sbf.c.se/BSU/2005/2005-06-19_Vildablommor.html
Visst kan man ägna tiden åt att lära sig omvälvande saker eller rasa över ondska och lidanden. Men det är också ganska skönt att känna att det finns ett gäng botaniker som haft fikapaus vid Vreta Udd och hittat en blodnäva (Geranium Sanguineum) och är fullkomligt nöjda med det.
www.sbf.c.se/BSU/2005/2005-06-19_Vildablommor.html
Visst kan man ägna tiden åt att lära sig omvälvande saker eller rasa över ondska och lidanden. Men det är också ganska skönt att känna att det finns ett gäng botaniker som haft fikapaus vid Vreta Udd och hittat en blodnäva (Geranium Sanguineum) och är fullkomligt nöjda med det.
Gråa mellandagar
Har just insett att det är brutalt hopplöst att jobba i mellandagarna! Är det så man blir äldre? Eller yngre kanske! Det är bara extraknäckarna som kan njuta dessa dagar i helgöppna arbetsplatser! Damn, bättre att känna sig ung och dum än gammal och vis. Om det så krävs att man jobbar bort de sista dagarna i december..
Effektivitet kan dessbättre ifrågasättas! Mitt mått på arbetsiver är hur mycket det knapprar från min dator! Jag är alltså i mitt esse just nu. Lägg till en bekymrad blick och tunga suckar, there you go.
Om jag redan har nämnt mellandagarna, måste nog julen nämnas. Jag är absolut inget stort fan av julen. Jag är lycklig så länge man kan njuta så mycket som möjligt och anstränga sig så lite som möjligt. Ta mig inte för lat, men julmaten är mycket godare om man slipper ta ansvar för den själv! Nja, jag är inte så stort fan av julmat heller. Men rödkål är en underskattad rätt. Min meny kan förklaras genom två ord: Äpplen och rödkål! Det gäller att vara selektiv! Jag ser fram emot nyår!
Jag reser ganska mycket och min mor har satt i sinnet att alla mina julklappar ska vara anpassad till resa. (Vi pratar glamour!) Hon hade i sin iver köpt en reseanpassad rougeborste åt mig. Och vad liknar denna multiple tool? En massagestav! Vem kunde ana? Tur att man har en diplomatisk ådra! Att slita av pappret från detta ting var en liten skandalsuccé! Jag vände mig till min söta mor och sa. nja, jo... jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Då säger hon. Vänta lite jag ska hjälpa dig! KEEP YOUR HANDS OFF IT! var mitt svar. Men sen när den vänts på och vecklats ut så dök den magnifika borsten upp. JAG KOMMER ATT FÅ PROBLEM I TULLEN! God jul på mig!
Effektivitet kan dessbättre ifrågasättas! Mitt mått på arbetsiver är hur mycket det knapprar från min dator! Jag är alltså i mitt esse just nu. Lägg till en bekymrad blick och tunga suckar, there you go.
Om jag redan har nämnt mellandagarna, måste nog julen nämnas. Jag är absolut inget stort fan av julen. Jag är lycklig så länge man kan njuta så mycket som möjligt och anstränga sig så lite som möjligt. Ta mig inte för lat, men julmaten är mycket godare om man slipper ta ansvar för den själv! Nja, jag är inte så stort fan av julmat heller. Men rödkål är en underskattad rätt. Min meny kan förklaras genom två ord: Äpplen och rödkål! Det gäller att vara selektiv! Jag ser fram emot nyår!
Jag reser ganska mycket och min mor har satt i sinnet att alla mina julklappar ska vara anpassad till resa. (Vi pratar glamour!) Hon hade i sin iver köpt en reseanpassad rougeborste åt mig. Och vad liknar denna multiple tool? En massagestav! Vem kunde ana? Tur att man har en diplomatisk ådra! Att slita av pappret från detta ting var en liten skandalsuccé! Jag vände mig till min söta mor och sa. nja, jo... jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Då säger hon. Vänta lite jag ska hjälpa dig! KEEP YOUR HANDS OFF IT! var mitt svar. Men sen när den vänts på och vecklats ut så dök den magnifika borsten upp. JAG KOMMER ATT FÅ PROBLEM I TULLEN! God jul på mig!
